Bild från Sven Thörn. Lennart Larsson och Stig Svensson på utflykt i cykelvagnar början av 1950-talet.

Roland Petersson berättar: ”Nere vid staketet mot Borgebygatan bortom stora flickornas lekstuga fanns ett cykelstall och där stod cykelvagnarna, som vi fick låna. De var viktiga för kontakten med världen utanför grindarna och på dessa kunde vi göra utflykter in till Helsingborg och om vi hade råd gå på biomatinéer eller köpa räkor i hamnen, se på fotboll på Heden (en idrottsplats, som var hemmaplan för HBIS) och mycket annat. Fotbollen på Heden var gratis och för 10 öre kunde vi få en påse räkor, som var större än de tio örenas egentliga köpkraft. Över huvud taget var omgivningen välvilligt inställd till barn i cykelvagn eller rullstol och gav även pengar direkt i handen. Sådant kom så småningom att betraktas som uttryck för nedlåtande och kränkande välgörenhetstänkande i förhållande till handikappade, men det är en annan historia. Det var främst på helgerna, som cykelvagnarna kom till användning, och under min tid på skolhemmet 1950 – 1955 (efter det att fröken Secher slutat) var friheten stor för oss att röra oss utanför grindarna, men måltiderna måste passas om vi inte anmält frånvaro och vi fick naturligtvis inte vara ute på kvällen. Cykelvagnarna drevs med spakar, som genom en utväxling på bakhjulen drev dessa runt. På framhjulet fanns en enkel trumbroms och dessutom en parkeringsbroms i form av en skålformad platta, som kunde läggas mot bakhjulen med en spak. Ofta kunde vi vara två på en cykelvagn och hjälpas åt med framförandet. Den ene (den äldre eleven) satt i sätet och den andre (yngre) satt på fotbrädan med ryggen i färdriktningen. Farterna kunde bli höga och jag har suttit på fotbrädan nerför Bergaliden med spakarna svischande på båda sidor. Senare kunde jag göra samma färd sittande i sätet med styret i hand och med en yngre kamrat på fotbrädan.”

Alf Åkesson berättar: ”På min tid var cykelvagnarna privata. Det var de äldre pojkarna (inte en enda flicka vad jag kan erinra mig) som hade sådana. Jag nådde aldrig dit. Det normala var spakvagnar. Inge Nilsson, Bertil Berggren, Bertil Niklasson och - tror jag - Lars-Göran Andersson hade sådana. Stig Rubin var avvikande och hade en vevvagn, som han nog haft med sig hemifrån. Det stora mandomsprovet, som det talades mycket om, var att köra upp för Bergaliden med en spakvagn. Ett fåtal av dem jag kände och några mytiska personer, som redan slutat skolan, hade lyckats utföra den bravaden. Till saken hör att Bergaliden på 40-talet var avsevärt mycket brantare än den är nu. Spakvagnarna måste ha varit farliga att köra. Spakarna kunde inte frikopplas utan for fram och tillbaka i nerförsbackarna. Jag minns inte att det fanns någon annan broms än parkeringsbromsen, som lade an mot bakdäcken. I en skenande spakvagn riskerade man då att bli slagen av spakarna, om man försökte få grepp om dem för att bromsa. Framförandet fordrade två starka händer, en att spaka med och en att styra med. Dock har jag någon gång sett en vagn, som hade ett vred på ena spaken som man med hjälp av hävstänger eller vajrar kunde manövrera styret med. Eftersom jag inte hade något sådant fordon själv och inte fick låna något, kan jag naturligtvis ha missuppfattat ett eller annat. Långt senare, när jag gick på realskolan på NBI, fick jag en trehjulig moped. Det var en ursprungligen handmanövrerad vevvagn som försetts med en påhängsmotor av märket Viktoria. Det var en cykelreparatör och cykelhandlare Källman i Stockholm som tillverkade vagnarna, både med och utan motor. På en sådan maskin tog jag mig till och från Solna läroverk i ur och skur under gymnasietiden. Jag hade den också något år på högskolan, innan jag lyckades skaffa en bil.”